Dom som känner mig väl vet hur mycket hela min familj betyder för mig! Då menar inte jag bara mamma, pappa och mina två bröder utan även kusiner, fastrar, farbröder, morbröder, kusinbarn, tredjedelskusiner, gammelmormor (som tyvärr är död), min farmors syster. Ja verkligen alla. Vilket gör att jag skäms så oändligt mycket vid ungefär denna tiden varje år.
Jag fyller år nu på fredag vilket innebär att de är dags att ringa släkten och bjuda in dom till mitt "sweet 18 party". Då kommer de värsta. Jag vågar inte ringa. Varför vågar jag inte ringa de mest underbara människorna i min värld!? Jag blir så arg på mig själv!! De är till och med att jag nästan inte vågar ringa min bror! MIN EGEN STOREBROR!!
Jag har dåligt samvete. Jag skäms. Jag förstår inte.
Jag förstår inte hur det kan vara så svårt för mig att ringa dom när jag verkligen älskar att träffa och prata med dom!? De är någon speciell känsla att prata med dom. Dom är alltid så glada och bryr sig. Dom har världens bästa humor och jag älskar deras bubblande skratt! Deras röster är så olika men på samma gång så lika.
Så nu tillbaka till samtalen.
Du bestämmer dig för att ta de i lättast ordning. De känns plötsligt som fingrarna blir alldeles tungt när du ska slå numret. Du känner alla fjärillar i magen. "Vad ska jag säga. Tänk om jag säger fel". *tuuuut, tuuuut, tuuuuut*! Du tänker att de här är inte så farligt ändå. Då svarar han/hon. VAD SKA DU SÄGA?! "Hej de är Caroline". Du hör hur plötsliga smilgropar formas när han/hon svarar lite chockat " heeej". De är då man samvetet kommer. Hur kunde du vara nervös för att prata med en så här underbar och glad människa!
Detta får mig också att tänka, hur ska jag klara mig utan att träffas släkten på ett helt år om jag åker till USA för att jobba som au pair..
Det slutade med att jag pratade med min farmors syster över 20 minuter!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar